Läs här berättelsen om Jeiel  på Filippinerna som fick sina drömmar uppfyllda.

 

 

                  Drömmar. Vad exakt är drömmar gjorda av? Är de påhittade eller kommer de från vår fantasi? Är de långsökta ursäkter att fly från nuet? Eller är de mycket mer?  Det här är en historia om en pojke som drömde och upptäckte vad hans drömmar var gjorda utav.  

Hopp.

Jag föddes den 30 november 1986, i gryningen av en stor ekonomisk depression. Priserna höjdes och lönerna försvagades. Det var så affärer gjordes i tredje världen, i land som Filippinerna. Född i en arbetarfamilj mitt i fattigdomen, visste jag att livet inte alltid var så roligt och som den äldste av tre syskon fick jag tidigt lära mig att livet innebar ett stort ansvar. När jag var tre år gammal började jag skolan. Skolan var inte alltid lätt. Svårare än komplicerade ekvationer i algebra eller kemiska formler i kemin, var priset för att sända oss till skolan. Min pappa tog två jobb, och jobbade som industriarbetare på dagen och som chaufför på natten och mamma använde hela sin fyndighet för att få sitt arbete och alla bisysslor att gå ihop, så att vi kunde gå i skolan. Att sända fyra barn att lära sig alfabetet var inte lika enkelt som ABC för dem. Men om det fanns en sak som mina föräldrar lärde mig, så var det vikten av utbildning. Med utbildning finns det alltid hopp. Och med hopp kommer drömmar. Så från den dagen började jag att drömma. 

Åtagande.

Team Mission har haft stor betydelse för den jag är idag. Jag började min utbildning här precis som mina syskon. Team Mission har betytt mer än att bara hjälpa mig med mina studier. De har varit mitt andra hem. Min mamma brukade ta med mig hit innan jag började i skolan. Varje år fick jag ny kunskap och jag började upptäcka de förmågor som jag skulle behöva för att kunna fullfölja mina drömmar. De första åren i skolan var mycket bra. Men när sjätte årskurs närmade sig, hände något som jag anser blev en vändpunkt i våra liv. Filippinerna hamnade i en ekonomisk lågkonjunktur efter år av stabilitet. Den filippinska peson sjönk gentemot utländska valutor. Priset för importerat råmaterial höjdes tillsammans med lokala skatter.

Konsekvensen blev att min pappas jobb påverkades. Företaget hade inte längre råd med produktionskostnaderna. De försökte lösa det genom att förkorta arbetsdagarna men till slut gick företaget i konkurs och fick läggas ner. Det var en ödesdiger motgång för oss barn som ville gå klart högstadiet, och chansen att fortsätta studera på college blev nu ännu mindre. Min pappa kompenserade med att arbeta dubbelt, som förare på en trehjulig cykel (tricycle), ett populärt sätt att transportera människor på Filippinerna, och genom att ta vilket jobb som kom i hans väg. Men deras inkomst räckte inte till. 

Så fort jag känner mig nertyngd tänker jag på hur min pappa gick 16 miles om dagen för att spara pengar till vår skolgång, och när han kom hem utförde han olika småsysslor och hade ändå tid att leka med oss. Eller min mamma som sydde handgjorda kläder till oss. Hon köpte aldrig något till sig själv om det inte var direkt livshotande, sydde lappar på sina utslitna klänningar, för att spara pengar till våra projekt. Dessa minnen ger mig alltid tårar i ögonen och glöd i min själ. Dessa scener i vårt liv har slipat vårt öde. En osynlig kraft har bundit våra drömmar tillsammans. Mina syskon och jag gjorde vår del, offrade livets nöjen, valde böcker framför TV. Under mina högstadieår hade vi varken TV eller radio och det hjälpte oss att koncentrera oss på våra studier. Men det fanns människor som åtog sig att hjälpa oss.

Genom Team Mission välsignades jag att få faddermedel från ett generöst svenskt par . De kände inte mig, men de valde att hjälpa mig att bygga min framtid och de bistod mig i mina största behov så att jag kunde fortsätta studera. Deras åtagande till en fullständig främling var mycket häpnadsväckande. Trots det världsvida ekonomiska sammanbrottet, fortsatte de att stödja mig. De är verkligen moderna goda samariter. De har gett mig möjlighet att vara den jag är idag och den jag kommer att bli. Genom deras åtagande kunde jag börja bygga min dröm.  

Tro.

Trots alla svårigheter min familj mötte, tyckte vi själva att vi hade ett välsignat liv. Inget betyder mer än att ha ett liv med mening i. Team Mission har varit en viktig del i vår andliga tillväxt. Nio år i skolan här har varit mer än nog för att göra en skillnad, inte bara i våra liv utan också för dem vi möter. När jag utvecklades under mina collegeår, fortsatte jag att tro på att Gud skulle fylla alla mina behov. Jag började läsa medicinska kurser och då är det normalt att spendera en stor summa pengar på inskrivningsavgift, underhåll, avhandlingar och alla andra smärtsamma utgifter. Två av mina syskon har också tagit medicinska kurser så du kan bara föreställa dig vilket kaos det medförde för mina föräldrars budget, men de behöll sitt lugn. Mina föräldrar ser alltid på saker som välsignelser och inte något mindre.  Tala om tro. Och när det var dags att betala räkningarna, överflödade bönerna, och oväntade välsignelser kom från alla möjliga håll. Ja, det kunde komma från en familj, släkting, en vän eller en fullständig främling. Gud höll sitt löfte att hjälpa mig med mina behov.  Utan Guds försörjning kunde drömmarna lika gärna slängts i soptunnan. Men med den tron lyckades min dröm.  

 Så mina vänner, om du frågar mig vad drömmar är gjorda av så är svaret; Hopp, åtagande och tro. Om du frågar efter bevis, så är jag här, en pojke som föddes i fattigdom men som gavs möjlighet att studera och bli något. Jag drömde, hoppades och överlämnade mig själv och hade tro. Det finns alltid en kraft till förändring för var och en oss. Du behöver bara börja drömma. Nu, är jag en sjuksköterska på Filippinerna. Mina drömmar har ännu inte fullt ut realiserats men det kommer ske. Just nu, jobbar jag som skolsköterska på mitt andra hem. Team Missions grundskola. Det är en stor ära och förmån för mig att få göra det och under tiden jag är här, så tar jag varje tillfälle att hjälpa och dela med andra vad drömmar är gjorda av.   Till er svenskar som deltagit i förverkligandet av mina drömmar. TACK!   

Jeiel

 Jeiel S. Bustamante

 Skolsköterska

 Team Mission Christian School